-Häromdagen fick jag ett samtal från en företagare. Han skrek åt
mig och frågade vad fan vi gjorde på kommunen. Det går åt helvete
med Ljungby. Ser ni inte. Fabriker står tomma. Lokaler i stan står
tomma. Folk säljer sina hus.
-Ja vad ska man göra. Och vad kan kommunen göra. Det är väl inte
ni som skapar jobben, eller vad menade han?
-Å andra sidan fick jag ett annat samtal ungefär samtidigt. Det
lät ungefär så här:
"Hej. Vad gör vi?
Det känns väldigt splittrat i Ljungby. De stora företagen lever
sitt liv. De små har sitt. Handeln och centrumgänget rullar vidare
på sitt eget sätt. Vad gör Företagarna? Svensk Näringsliv?
Torsdagsklubben. För att inte tala om IRC. Det finns ingen
samordning i Ljungby. Det finns fanimej ingen strategi för ett
starkt och livskraftigt näringsliv."
-Det var ju bara att hålla med. Hur många gånger har inte jag
försökt att få kläm på läget i stan. Man ringer runt till
LSG-gruppen och några företag till, men det ger aldrig hela
bilden.
-Sedan ringde Marcus Brunskog, VD för Brunskoggruppen:
"Du måste ta tag i detta nu.
Penningflödet har förbättrats något och det gäller att se framåt.
Företagen börjar hämta andan och känner frustration över allt som
hänt. Vi har litat för mycket på de stora företagen i stan. De har
alltid hanterat kriserna. Visst har det varit permitteringar och
friställningar då och då, men det här liknar ingenting tidigare. Vi
måste tänka i nya banor. Bli aggressiva när det gäller
nyetableringar. Bredda branschstrukturen. Se till att det flyttar
hit duktigt folk."
-Sedan vet jag ju vad du tycker.
-Vadå?
- Jo det här med attityder och så.
- (Suck) Ja man kan ju inte direkt påstå att Jante håller
sig borta från den här stan. Gör du något bra så inte kommer det en
massa folk och dunkar dig i ryggen. Testar du något nytt så rynkar
man på näsan. Har du ambitioner så är du för fin. Och inget får
kosta pengar. Och vem är du släkt med? Fan, vi lever ju i en stad
som ligger 20 år efter omvärlden.
-Jo, jag har mött så mycket negativa reaktioner i Ljungby att
ibland undrar jag varför jag bor kvar. Och börjar man prata lite
för mycket om förändring, eller brister så blir man inte direkt
populär. Ska vi hitta nya vägar för Ljungby så handlar det väldigt
mycket om att förändra attityderna. Vi måste fatta att vi är en del
av ett samhälle, ja en värld som håller på att förändras snabbare
än någonsin tidigare.
En dag ringde Per-Olof Pettersson, marknadsansvarig säljare på
Cargotec Sverige, ett företag som fått bita ordentligt i det sura
äpplet.
"Jag tycker vi samlar ihop till ett krismöte med lite olika
företrädare för industrin i Ljungby. Vi måste försöka agera och
göra något. Vad säger du?"
-Det är bra, kör på.
Några veckor senare träffades ett ganska nedstämt gäng. Det blev
mest en klagosång och enligt näringslivschefen verkade de flesta
mest upptagna av sina egna bekymmer och inte av hur man skulle
samla de bredare krafterna. Vilket egentligen var helt naturligt.
Agenda för framtiden saknades. Näringslivschefen ombads att göra
ett försök att samla näringslivet till en mer konkret dialog om
framtidens hot och möjligheter.