Hej, har du tid en minut?

Detta var i september 2008 då Lehman Brothers sattes i konkurs. Ingen hade någonsin kunnat drömma om den dominoeffekt som startade då. Alla togs på sängen. Det korta men tydliga samtalet utspelade sig mellan Anders Billow och näringslivschef Jan Melkersson på hans kontor i kommunhuset i Ljungby.

-Ska jag komma tillbaka.

- Nej för fan. Är bara lite uppgiven. Pratade med landshövdingen igår och hon har kallat till regionalt krismöte. Vi måste samla krafterna, skaffa en överblick och jobba fram strategier för hela länet.

- Hur då? Vad ska de göra?

- Vi är snart uppe i 800 varsel.

Det betyder att 15 % av hela Ljungbys arbetsmarknad inom det privata näringslivet läggs ner.

- Jag ser. Även de stora, stabila företagen finns med på listan. Det trodde man ju verkligen inte. Det såg ju så grymt bra ut före sommaren. Fulla orderböcker. Solen sken.

- Jag kan tala om för dig att kunder över hela världen meddelar att de tar tillbaka sin beställningar. Bankerna kniper åt om pengarna och det ringer företagare hit som gråter. Deras liv gåt åt helvete, rent ut sagt.

Resten känner du säkert till. Krismedvetandet och kraftsamlingen genom landshövding Kristina Alsérs initiativ inriktades på att rädda vad som räddas kan. Mildra vad som mildras kan. Skapa ett regionalt forum där ångest och handlingsförlamning kunde förvandlas till konkreta åtgärder. Samarbeta över gränserna.

Men det hjälpte inte mycket mot de krafter som var gigantiska.
Finanstsunamin. Det ständiga globaliseringstrycket. Ungdomsdrevet till storstäderna. Och vem vet, kanske ett och annat företag tog chansen att rensa ut i sin verksamhet i ett läge där ingen orkade höja på ögonbrynen längre.

Konkurser blandades med nedläggningar och personliga tragedier. Cargotec avvecklade merparten av sin verksamhet i Ljungby. Dynapac aviserade nedläggning. Polytec stängde Ljungbyverksamheten och flyttade maskinerna till Polen. Underleverantörerna stod stilla och stampade.

-Häromdagen fick jag ett samtal från en företagare. Han skrek åt mig och frågade vad fan vi gjorde på kommunen. Det går åt helvete med Ljungby. Ser ni inte. Fabriker står tomma. Lokaler i stan står tomma. Folk säljer sina hus.

-Ja vad ska man göra. Och vad kan kommunen göra. Det är väl inte ni som skapar jobben, eller vad menade han?

-Å andra sidan fick jag ett annat samtal ungefär samtidigt. Det lät ungefär så här:

"Hej. Vad gör vi?
Det känns väldigt splittrat i Ljungby. De stora företagen lever sitt liv. De små har sitt. Handeln och centrumgänget rullar vidare på sitt eget sätt. Vad gör Företagarna? Svensk Näringsliv? Torsdagsklubben. För att inte tala om IRC. Det finns ingen samordning i Ljungby. Det finns fanimej ingen strategi för ett starkt och livskraftigt näringsliv."

-Det var ju bara att hålla med. Hur många gånger har inte jag försökt att få kläm på läget i stan. Man ringer runt till LSG-gruppen och några företag till, men det ger aldrig hela bilden.

-Sedan ringde Marcus Brunskog, VD för Brunskoggruppen:

"Du måste ta tag i detta nu.
Penningflödet har förbättrats något och det gäller att se framåt. Företagen börjar hämta andan och känner frustration över allt som hänt. Vi har litat för mycket på de stora företagen i stan. De har alltid hanterat kriserna. Visst har det varit permitteringar och friställningar då och då, men det här liknar ingenting tidigare. Vi måste tänka i nya banor. Bli aggressiva när det gäller nyetableringar. Bredda branschstrukturen. Se till att det flyttar hit duktigt folk."

-Sedan vet jag ju vad du tycker.

-Vadå?

- Jo det här med attityder och så.

- (Suck) Ja man kan ju inte direkt påstå att Jante håller sig borta från den här stan. Gör du något bra så inte kommer det en massa folk och dunkar dig i ryggen. Testar du något nytt så rynkar man på näsan. Har du ambitioner så är du för fin. Och inget får kosta pengar. Och vem är du släkt med? Fan, vi lever ju i en stad som ligger 20 år efter omvärlden.

-Jo, jag har mött så mycket negativa reaktioner i Ljungby att ibland undrar jag varför jag bor kvar. Och börjar man prata lite för mycket om förändring, eller brister så blir man inte direkt populär. Ska vi hitta nya vägar för Ljungby så handlar det väldigt mycket om att förändra attityderna. Vi måste fatta att vi är en del av ett samhälle, ja en värld som håller på att förändras snabbare än någonsin tidigare.

En dag ringde Per-Olof Pettersson, marknadsansvarig säljare på Cargotec Sverige, ett företag som fått bita ordentligt i det sura äpplet.

"Jag tycker vi samlar ihop till ett krismöte med lite olika företrädare för industrin i Ljungby. Vi måste försöka agera och göra något. Vad säger du?"

-Det är bra, kör på.

Några veckor senare träffades ett ganska nedstämt gäng. Det blev mest en klagosång och enligt näringslivschefen verkade de flesta mest upptagna av sina egna bekymmer och inte av hur man skulle samla de bredare krafterna. Vilket egentligen var helt naturligt. Agenda för framtiden saknades. Näringslivschefen ombads att göra ett försök att samla näringslivet till en mer konkret dialog om framtidens hot och möjligheter.

Föredragshållare från andra kommuner och företag varierades med besök till städer, där man ansågs ha kommit långt och lyckats med att samla näringslivet. Input togs tillbaka till Ljungby. Mindre work-shops genomfördes för att gaffla in synpunkter lite bredare bland deltagarna.

Efter sju morgonpigga fredagsmöten
Efter sju morgonpigga fredagsmöten var det hög tid för någon form av konkret handling. Ett noga utvalt gäng på 27 personer bjöds med till Markaryds Värdshus för en lunch-till-lunch-övning.

-Det var dags att gå från ord till handling. Jag kände att jag gjort mitt. Nu var det näringslivets tur att ta stafettpinnen och formera sig. Kommunalråden fick vi också med. Mest för att de skulle se och höra vad man tycker på andra sidan gatan. Och naturligtvis skapa ömsesidig förståelse och respekt för de olika roller man har.

-När jag blev tillfrågad om att följa med kändes det spännande och osäkert. Jag var ju lite av en outsider, som inte representerade något större företag och därmed vägde lätt i sammanhanget. Jag hade bara mitt enmansföretag och tyckte om att ifrågasätta eller utmana det traditionella. Kanske var det en revansch för den tröghet jag upplevt tidigare i Ljungby. Då visste jag inte att två månader senare skulle jag sitta med i arbetsgruppen för att bilda Ljungby Business Arena.

Det var en spännande blandning av deltagare som åkte ner till Markaryd den 30 augusti 2011. Många kände varandra. Många kände till varandra. Många kände inte varandra. Framför allt var det många som aldrig suttit vid samma bord och brottats med överlevandsfrågor för en kommuns totala näringsliv. Det fina var att blandningen kändes spännande redan från början.

Extern processledare
Lill Andréasson hade engagerats som inspiratör och processledare. Det skulle pressas fram en vision och riktlinjer för ett framtida sammanhållet näringslivsarbete. Lill hade med sig ungefär samma problematik från ett strategiarbete för Ljungby Centrumförening och hade fått möjlighet att känna av den "starka utvecklingskraften" i Ljungby på nära håll. Hon förväntade sig nog inget direkt resultat, utan var mer fatalist.

-För mig var det viktigt att använda en utomstående person som inte på något vis hade kopplingar till andra företag eller strukturer i Ljungby. Neutraliteten var avgörande för förtroendet som måste uppstå.

-Sedan måste jag säga att ditt inspel var välplacerat. Du satte nivån på hela seansen. Alla fick sig en funderare och ett större perspektiv på varför vi satt där. Ska jag vara ärlig så hade mycket av kraschens dramatik nu gått över i ett visst lugn. Orderböcker hade fyllts på och folk hade börjat anställas igen. Greklandsproblematiken började försiktigt göra sig påmind, men inte slagit till riktigt ännu.

- Vi fick upp begreppet KRIS på ett konstruktivt sätt och vi förstod alla att det hela inte enbart gällde om man var en duktig företagare eller inte. Omvärlden spelade med oss som på ett ostämt piano. Nyckfullt och helt utan samstämmiga ackord.